TIPS!

Tänkte ge er ett tips till er som bor i Stockholm. Finns photoboot i Bikbok inne i gallerian ifall ni vill ta fina bilder med er vän, mamma, pappa, partner osv. Tog bilder i photobooten med min pojkvän och man fick tre stycken foto remsor, riktigt värt för endast fyrtio kronor. Låter som att jag är sponsrad av bikbok (I wish tho) men så är inte fallet, haha. Näe, nu måste jag verkligen gå och sova, hatar att vända på dygnet. Godnatt på er!
 

| I WANT |

Så himla fina set! Älskar mjukis set, perfekt när man vill ha en mysig outfit och kunna gå runt i!

Dessa finns på Madlady, kika in dom!!

Reklamfilm Inspelning

Just nu är klockan tidigt på morgonen och jag har fortfarande inte gått och lagt mig ännu. Precis ätit mackor och druckit ett glas cola och tänkte faktiskt sova snart, brorsas son kommer om fyra timmar ungefär och han kommer garanterat väcka mig, haha!
Som ni såg så skulle jag medverka i en reklamfilm med Andreas i Tisdags. Fan vad grymma vi är!! Är också väldigt stolt över honom för han tycker att han inte kan skådespela men han var faktiskt väldigt duktig fast det var första gången för honom. Vi skulle sitta på en soffa, vara nykära och kyssas medans vi skulle kolla på en film. Allting började med att vi åkte till Karlaplan, Filmhuset i Stockholm. När vi kom fram så satt vi och åt frukost, vi satt & pratade med andra statiser där. 
Sedan fick jag gå till smink rummet och bli lite sminkad, vi fick byta kläder för temat var avslappnande. 
Vi hade lunch och sen repade vi och så fick vi börja med dom riktiga tagningarna. Det tog ungefär 8 timmar för och spela in. Vi fick sluta 1 timme tidigare för att vi alla var väldigt duktiga!
 
Vi har inte fått all information om reklamfilmen, det enda vi vet just nu är att dom kommer nog kontakta oss för mer uppdrag i framtiden, att vi spelade in reklamfilmen för IKEA & att den kommer förmodligen gå på tv nån gång i år eller nästa år!
Efter inspelningen åkte vi in till stan och gick in i en photoboot och tog bilder, bjuder på bilden jag blev mest nöjd med.

Ångesten får mig att se ut som en idiot

Jag hör inte av mig till andra.

Jag är livrädd för att prata i telefonen och börja konversationer med främlingar. Jag är till och med rädd för att skicka meddelanden till vissa vänner och verka för insatt i deras liv. Rädd för att bli en irriterande person som stör när jag bara bryr mig. Så jag raderar meddelanden. Jag väntar för länge med att svara tillbaka. Jag visar inte att jag bryr mig.

Men jag bryr mig mer än folk anar. Jag bryr mig så mycket att det gör ont.

Jag kan verka snobbig eftersom jag har svårt att prata och tvinga fram ett leende. Men jag försöker inte vara en idiot. Jag försöker bara överleva - eftersom sociala situationer är en krigszon för mig. De får mig att rodna, svettas och andas fort.

Det är därför jag inte kollar folk i ögonen när de talar med mig. Jag kollar på deras läppar, på väggen bakom dem eller ner på mobilen. Detta får mig att se ut som att jag inte bryr mig ett dugg om vad de har att säga, men att undvika deras blickar är bara en krycka för mig. Jag lyssnar mer än de kan ana. Suger in varje ord.

Jag är inte bra på att samtala - och det får mig att verka vara en dålig vän.

Jag hoppar inte in i konversationer. Jag är tyst i grupper. De andra antar att jag sitter där och dömer varje ord som lämnar deras mun när jag i verkligheten är beundrad över hur lätt de kommunicerar. Hur naturligt det är för dem. Hur mänskliga de är och hur trasig jag är.

De inser såklart inte att jag har ångest. De tror bara att jag är tyst. Blyg.

Nej de inser inte att jag har ångest eftersom jag inte skakar hela bordet eller hyperventilerar i en papperspåse. Mina sammanbrott händer innan jag träffar dem.

Natten innan eller på vägen dit i bilen känner jag det komma. Jag ser alla de värsta sakerna som kan hända. Föreställer mig hur pinsam jag kommer vara.

När jag är bland dem trycker jag in det på insidan. Försöker att minska ner de fysiska symtomen för att inte dra uppmärksamhet till mig, men bara för att jag lugnade ner mina skakningar betyder det inte att jag lugnande ner mitt sinne.

Jag är fortfarande ångestfylld. Jag visar det bara inte. I hemlighet oroar jag mig över hur jag ser ut, vad jag ska säga om några sekunder och varför den där personen på andra sidan rummet stirrade på mig nyss. Skrattar de åt mig? De skrattar åt mig.

Om jag behöver lugna ner mig själv flyr jag till toaletten för att andas tungt och skvätta vatten över ansiktet för att sedan gå tillbaka som att allt är bra.

Men allt är inte bra. Ångesten ser till att det aldrig är riktigt bra.

Detta får mig att hata mig själv. Det får mig att tacka nej till chanser i livet som jag egentligen vill ta. Det får mig att vara tyst när jag egentligen har något viktigt att säga.

Det får mig att se ut som en idiot.

Men det stämmer inte. Jag är bara någon som försöker bara klara sig igenom dagen. Någon som vill bli omtyckt, men ständigt känner att man aldrig riktigt kommer passa in...

22:34

Hellu på er!!
 
Kom hem för ett tag sen. Jag vaknade tidigt idag och hade planerat att vara hemma då jag är småsjuk, kliar väldigt mycket i halsen och nästan kvävs av mitt egna saliv. Sen fick jag meddelande av Nina om jag ville komma till henne då hon bor i porten bredvid, vi fick kontakt via en tjejgrupp på facebook. Så jag fixade mig och gick till henne. Vi satte på oss morgonrock och satte oss på balkongen & lyssnade på musik.
 
Sen gick jag och mötte Edina med Melvin. Vi gick till Maxi och hon skulle handla, sen gick jag tillbaks till Nina och vi chillade medans hon städade, sen gick vi till centrum & handlade och mötte sedan upp Edina vid centrum och så skulle dom käka men jag mådde inte bra så jag drog hem. 
Detta var dagens spontana planer - Nu tänkte jag skicka in min månadsrapport till jobbet.
Angående min piercing så är jag sjukt nöjd och fick bättre självförtroende haha! Velat ha navelpiercing så himla länge och tog äntligen tag i det! 

2 November

Klockan är jätte mycket men tänkte uppdatera en snabbis. Igår piercade jag mig, mötte upp Christina i stan och vi gick runt i olika affärer och sen skulle vi ta pendeltåget in till Jakobsberg men vi hade världens otur för pendeltåget mot Jakobsberg var inställda. Vart arg och besviken för antog att det fanns inget annat sätt att komma fram till Jakobsberg. Så Christina kollade upp för o se om det fanns en annan lösning vilket var att åka till Akalla och ta buss därifrån, men det var kaos med tunnelbanan, pendeltåg och buss så vår buss i Akalla mot Jakobsberg var försenad, sen efter ett par minuter kom bussen och vi gick förbi Subway då vi var väldigt hungriga. 
 
Och tog sedan bussen till studion, piercaren var super trevlig och besöket gick väldigt snabbt. Det gjorde väldigt ont dock! 
 
Vi åkte sedan hem och vi tänkte ha en sleepover så fort som möjligt.

1 November

Heej mina roxyfoxysar! haha!
 
Nej skoja bara. Jag är sjukt taggad inför idag! För idag ska jag pierca mig och jag är så j*vla taggad.
Dessa dagar har varit helt underbara ♥ Dagens planer är att jag ska duscha, sminka mig, gå förbi min storebror och hämta hans busskort som jag kommer låna, sen kommer jag möta Christina antingen på tåget eller inne i stan vid 17-tiden och vi tänkte gå till Punkt Shop och kika i andra affärer, jag kanske shoppar något också. Har tid klockan halv 9 hos piercaren och jag kommer pierca naveln! Christina kommer vara mitt sällskap eftersom Andreas kunde inte följa med för han har inget busskort.
 
Jag har velat pierca mig i naveln sen jag var 12 år, brukade göra fake navelpiercingar med min dåvarande kompis men jag har velat fram och tillbaka, har inte heller orkat ta tag i det. Spontan bestämde mig för att göra navelpiercing förra månaden och jag tyckte det var dags nu eftersom jag har egentligen velat det så himla länge. Minns ni att jag sa att jag va med i en musikvideo i slutet av Augusti? Musikvideon har släppts och man ser mig i videon ett par gånger och även mitt förnamn och efternamn kommer ut i slutet, huuur coolt är inte det?!
Igår blev jag kontaktad av min släkting som håller på med tv o.s.v. och berättade att hon letar efter ett ungdomspar för en reklamfilm, och om jag & min pojkvän är intresserade inför att medverka i reklamfilmen och att vi får betalt för det.
 
Vi tackade ja. Så nästa vecka den 7:e November har vi inspelningsdag! Vi båda är galet nervösa. Det enda vi vet just nu är att reklamfilmen kommer förmodligen gå i TV.
Tänkte kolla lite på youtube just nu och mysa ner mig i sängen, har haft migrän och känt mig lite smått sjuk sen igår.
Godnatt än så länge!
 

Min student 2015

 

SWEET 21

Ett känsligt inlägg

Detta är ett känsligt ämne för mig för det är något jag tycker är väldigt jobbigt att prata om, väldigt få vet om mina känslor kring detta och det är fortfarande väldigt jobbigt för mig att prata om då jag blir känslosam när jag pratar eller skriver om det och det kan sluta i tårar.
 
År 2013 var jag 17 år, en sprallig och vilsen tjej som ville utforska världen och träffa nytt folk, något jag brann för och brinner fortfarande. Livet var ganska bra, allting kändes så lätt och livet rullade på. Min farmor har alltid varit där för mig, hon brukade kolla på mig från fönstret när jag brukade hänga i parken utanför henne med vänner, och hon var alltid så nyfiken och frågade vilka de var, hur jag kände dom. Jag brukade prata om vänskaps problem, när jag t.ex. hade bråkat med vänner och när jag insåg vilka som var falska vänner. Hon satt alltid och lyssnade på mig, vi pratade så mycket om saker, jag kunde vara ganska öppen med henne.
Jag brukade gå väldigt ofta till henne för att hon bodde bara 5 minuter från mig, och sova över hos henne med min kusin så att hon kunde ha sällskap och inte känna sig ensam. Hon uppskattade det varje gång.
 
Man märkte i hennes ögon hur glad hon blev när vi ringde henne och sa att vi ska sova över, vi brukade baka när vi kom till henne och när vi åt kvällsmål (det är en tradition i mitt hemland att man äter kvällsmål på kvällarna) och hon fixade té, mackor och kakor. Jag brukar få en extrem hemlängtan/separationsångest när jag sover hos andra och jag brukade få det ibland när jag sov över hos min farmor och då brukade hon vara vaken och klia min arm tills jag somnade. En sak hon sa varje gång innan vi skulle sova var: "Que duermas con los angelitos" - "sov med dom lilla änglarna" betydde det.
 
Det är en sak som jag älskade att höra innan vi skulle sova.
 
I slutet av Juli år 2013 fick jag sommarjobb på äldreboende med dementa människor, och min farmor åkte utomlands till Spanien. Hon var 88 år när hon åkte utomlands.
När jag jobbade på äldreboendet tyckte jag det var väldigt jobbigt att se gamla människor, att tänka att dom sitter där varje dag och väntar på sin tur att komma till himlen.. Jag kunde börja gråta för jag tyckte synd om dom, och hur dom blev så glada bara för att jag kunde sätta mig med dom i deras rum och prata med dom om saker som dom kunde komma ihåg.
Jag minns att dom brukade sällan ha besök av sina familjemedlemmar och jag kommer ihåg en dag så gick jag ut med en söt dam på en promenad och vi kollade på blommor och rosor, pratade om lite allt möjligt och hon var så glad och sa till mig "Så kul vi har haft idag, jag kommer alltid minnas den här dagen". Jag ville börja gråta.
 
När min farmor kom tillbaka till Sverige från sin utomlandsresa från Spanien så vart hon annorlunda. Jag var hemma själv, min mamma jobbade och min pappa hade precis gått till Ica Maxi och hemtelefonen ringde och det var farmor, jag svarade glatt och sa "Heej meme" 
Vi kallar henne för Meme
Hon svarade och sa hej vem är det? - Jag tyckte det var jättekonstigt för hon kände alltid till min röst och brukade säga "Hej Roxanita" när jag svarade. Men inte denna gång. Hon hade en slags panik i sin röst och frågade om jag kunde ge telefonen till pappa men jag sa att han är inte hemma och hon bad mig ringa honom så dom kunde åka till sjukhuset. Hon sa till mig att hon var yr i huvudet och minns inte saker, vi la på och jag ringde till min pappa direkt och bad han komma hem, och så ringde jag en kompis för att lugna ner mig för jag var i panik. Dagarna gick och doktorn kunde inte säga vad hon hade och varför hon mådde som hon mådde. Jag följde med till vårdcentralen med mina föräldrar och min farmor, hon var inte alls sig själv. Hon var blek i ansiktet och hennes personlighet var inte densamma. Det gjorde ont i hjärtat.
 
En dag så klarade hon verkligen inte sig själv hemma fast hon har alltid varit självständig, lagat mat, hon brukade träffa sina kompisar och åkte till olika gallerior och kollade i affärer. Hon var aldrig i behov av hjälp för hon klarade sig fint. Den dagen hon klarade inte sig själv så hade hon glömt bort sina rutiner, hon visste inte hur man satte på spisen, hur man lagade mat, vad man skulle göra efter att man duschat osv. Så mina föräldrar fick bo hos henne ett tag och jag fick vara hemma själv, och så brukade min storebror komma över och lagade mat och ibland sov han över här. Min farmor blev mer o mer annorlunda, hon sa att hon inte tyckte om maten fast mina föräldrar lagade mat som hon själv alltid älskat annars. Doktorn sa sedan att hon har fått propp i hjärnan.
 
En månad senare fick hon bo på äldreboende och var där i en kort period, tills hon fick plats på ett annat äldreboende och hon är kvar där än idag. 4 år senare. Från att hon åkte på semester till att hamna på ett äldreboende pågrund av hjärnpropp.. Jag tycker det är sjukt jobbigt att besöka henne.. jag har inte varit hos henne på ett år och varje gång jag besöker henne så går jag till toaletten och gråter, för jag tycker det är jobbigt att se henne så. Att hon aldrig mer kommer vara den självständiga farmorn, som alltid var glad, som kliade min arm när jag hade hemlängtan och separationsångesten. Som brukade följa med till Gröna Lund för att göra mig och min kusin sällskap när vi åkte karuseller, när hon brukade komma över hem till mig och köpte med sig kakor till kvällsmålet, när vi pratade om hennes gamla tider, när jag berättade för henne om tjejer som var taskiga mot mig i grundskolan, hon stöttade mig under mobbningen. 
- Det är så jobbigt att besöka henne och jag känner mig som en dålig person som inte besöker henne och jag måste bli bättre på det.. önskar bara att det aldrig hände detta. Jag älskar henne så mycket.
Så mycket som kan ändras på en sekund,
ta hand om era nära & kära.


» Roxana Peña Aguilar «
21 år • Stockholm
♡ Andreas, 16/08-15 ♡

KONTAKT: roxis@live.se