Min bästa dag någonsin

 
Jag har haft sjukt många bra dagar i mitt liv, som tex alla bra minnen med min familj, pojkvän och vänner. 
Men något som verkligen mitt hjärta slår lite extra för är när jag tog studenten.
När jag var 9 år gammal så såg jag min storebror ta studenten och sedan dess så var mitt mål att aldrig ge upp skolan och gå klart gymnasiet och att ta studenten.
12 år gammal slarvade jag till med mina läxor, dålig frånvaro, dåligt betyg, inte för att jag var en lat person utan för jag blev mobbad i grundskolan, jag hittade på väldigt ofta olika ursäkter till min mamma om att jag var sjuk eller hade ont i magen, men att ha ont i magen var oftast sant pågrund av att jag var rädd så fort jag gick in i skolan. Eller så satte jag pannan på elementet för då trodde min mamma att jag hade feber, jag gjorde ibland verkligen allt för att slippa gå till skolan. På den tiden hade jag en väldigt nära vän som blev också mobbad tillsammans med mig. Varje gång hon inte kom till skolan eller jag inte gick till skolan så ringde vi till varandra för och berätta att vi skulle sjukanmäla oss.
Så när hon sjukanmälde sig, så sjukanmälde jag mig & tvärtom.
 
Ibland var jag dock tvungen att gå till skolan och jag minns den jobbiga klumpen i magen när jag såg skolan från bussen. På sommaravslutningen så ville vår "mentor" prata med mig och min dåvarande kompis. Där hon sa att vi skulle få gå om 6:an pågrund av att vi hade Icke godkänt i nästan alla ämnen. Jag fick panik. Jag tänkte direkt på att mina föräldrar kommer bli besvikna på mig och att jag ville verkligen inte börja om. Det kom då till den punkten då jag var tvungen o berätta för mina föräldrar samma dag som dom kom till skolan för o se på min sommaravslutning. Dom blev besvikna, arga, frusterade och ledsna. Dom började övertyga rektorn och min mentor om att jag måste få en chans till där jag kan bevisa att jag verkligen gör mina läxor och vill ha bra betyg.
 
Dom gav mig en chans, och 7:an hade jag väldigt bra betyg fram tills 9:an. Det var verkligen inte lätt kan jag lova er, 
kuratorn tog mig och min kompis aldrig på allvar vilket ledde till att mobbingen var som värst från 6:an till 9:an. Vissa dagar var värre än dom andra.
 
År 2012 hade vi 9:ans bal och därefter hade vi skolavslutning och då var det dags för oss alla att säga adjö då vi skulle börja gymnasiet i Augusti 2012. 
I gymnasiet så var det helt okej, jag orkade inte bry mig om något annat än och bara köra på mitt egna race och att ta studenten. I 1:an gick det ganska bra, i 2an gick det upp & ner och 3:an var värst. Det var press på press på press, jag minns att jag kunde aldrig slappna av, kunde ibland dygna för och gå till skolan pågrund av ångesten och prestationen. Inte nog med det, så var jag verkligen skoltrött. Kunde inte koncentrera mig på lektionerna, samt att matten gått alltid dåligt för mig då jag blev diagnotiserad med Dyskalkyli. 
Jag höll nästan på att ge upp gymnasiet, jag ville bara bli klar med allt. Det var mycket på gång och det kändes som att tiden gick så sakta pågrund av stressen, speciellt på vårterminen då allting skulle vara godkänt och gymnasiearbetet som jag fick göra om 2-5 gånger.
 
Sen kom världens BÄSTA dag, då jag faktiskt lyckades ta mig till mitt mål och tog studenten den 5:e Juni år 2015!
 
Ge aldrig någonsin upp för det du vill nå, det kan vara jobbigt men ge aldrig upp!
 


Amanda Jona [SPONTAN]    •     •   http://spontan.blogg.se

Alltså verkligen så fint och bra inlägg, HEJA DIG!

Svar: Åh tack så mycket, kul att du gillade mitt inlägg!:)
Roxana Peña Aguilar

Evelina    •     •   http://nouw.com/evelinapeltola

Åh vilken fin story, men tråkigt att höra att du blivit mobbad, men roligt att du nådde ditt mål till slut :)

Kan tillägga också att jag känner mig en hel del i det skriver, men är glad att du klarade till slut ditt mål trots alla motgångar

Svar: Ja mobbningen gjorde mig nog starkare än någonsin!:)
tack! ♡
Roxana Peña Aguilar










♥ Kom ihåg mig?


» Roxana Peña Aguilar «
21 år • Stockholm
♡ Andreas, 16/08-15 ♡

KONTAKT: roxis@live.se