Självmordstankarna vid 12-årsåldern.

Jag minns..
 
Minns när jag började känna mig väldigt mobbad & utfryst av klasskamraterna i 5:an, år 2007, 11 år gammal.
Allt började med att jag brukade bli väldigt utfryst i skolan från 6års till 5an. Jag umgicks med några klasskamrater, även med kamrater som blev mobbade av andra, valde jag ändå och bli vän med dom, pågrund av att jag ville bilda min egna uppfattning om personer. Det slutade med att dom valde ändå bli vän med folk som redan mobbade dom och där blev jag.. ensam kvar.. och inte bara det, utan lärare som ville skicka mig till en skola för människor som har "problem" fast jag var en helt "vanlig" person. Lärarna blundade för detta, det vart ett bråk mellan mig & några tjejer från klassen, 5 personer mot mig, 11 år gammal var jag, jag bröt ihop och läraren började stå på deras sida.
 
Det var några månader kvar tills skolavslutningen skulle äga rum. Men det hann ej bli någon skolavslutning för mig, för jag tog mitt pick & pack och lämnade skolan på en vanlig skoldag, kom aldrig mer tillbaka. Under sommaren fyllde jag 12 år, letade efter en ny skola att börja på, hittade tillslut. Jag var så otroligt nervös inför första skoldagen, rädd att bli utfryst och inte få några kompisar alls. Det gick bra tillslut, blev vän med en tjej från samma klass första dagen och vi blev otroligt tajta sen den dagen, vi blev vänner med andra, men jag & hon var verkligen tajta och det var vi mot alla. Men några månader senare uppstod det en konflikt, och det ledde till att andra tjejer i våra parallelklasser började trakassera oss från 6an till 9an.
 
Självmordstankarna ~ I 6:an gick jag och min kompis i korridoren, ett killgäng stod lutade mot väggen och stirrade på oss. Då sa dom något till mig och jag försvarade mig. En av killarna gjorde krokben på mig och jag föll på marken, i chock. Reste mig upp och sprang till toan, låste in mig i toaletten och började hyperventilera.. jag minns, hur jag i panik försökte hitta något i toaletten, något att sätta på taket och hänga mig på plats.. Jag tror faktiskt det var från den dagen jag började få min panikattack.
Jag ville oftast ta självmord när jag var yngre speciellt i denna skolan då jag aldrig fick någon riktig hjälp varken av lärarna eller kuratorn. Jag kände mig värdelös.
 
Klassresorna ~ I skolan åkte vi på klassresa till Småland varje termin. Första gången vi skulle åka, vågade jag egentligen inte, var rädd för tjejerna som mobbade mig och min kompis. Det ledde till allt från skrik, kränkningar även lärarna fick vakta våra dörrar på nätterna så att ingen skulle komma och störa oss under natten. Denna veckan kändes som en evighet. Jag minns hur en liten sak blev en så stor sak, att vi fick stå framför alla personer i restaurangen under kvällsmålen där lärarna pratade om mobbningen. Hur jag & min kompis fick ta emot 100 blickar av alla i vår klass. De kändes som om vi hade hamnat i fängelset, med tanke på alla blickar vi fick ta emot.
 
Utfryst av min egna "bästavän" ~ Tjejen jag umgicks med som blev mobbad med mig, blev vän med en ny tjej i klassen och började utfrysa mig i flera månader. Dom utfryste mig under klassresan med. Jag minns att jag grät och bad dom sluta utfrysa mig, då vi bodde i samma rum. Dom sa förlåt, men gjorde samma sak efter 1 timme. Tillslut valde jag att inte umgås med dom, då dom mobbade folk i skolan och jag ville inte vara som dom. Sen blev den nya tjejen avstängd från skolan så jag blev vän med min "bästavän" igen. 
 
Jag har aldrig sagt att jag är perfekt som person bara pågrund av mobbningen. Jag har också gjort misstag, jag har också sagt sårande ord. 
I 6an-9an så var den jobbigaste tiden i mitt liv. Som jag berättade i mitt tidigare inlägg att jag skulle gå om 6:an var endast pågrund av att jag slarvade mig med mina skoluppgifter för jag hade en hel del frånvaro pågrund av mobbningen. Ursäkter hade jag varje gång, sjukanmälde mig 1-2 dagar i veckan, ibland 1 hel vecka. Jag har haft problem med att prata inför folk speciellt redovisningar/intervjuer. Jag får sån panik, stammar, kallsvettas, klump i magen, säger fel saker, för inombords så känner jag mig osäker, rädd att folk ska prata om mig. Jag bryr mig väldigt mycket om vad folk tycker om mig. Jag har också svårt och prata i telefon pågrund av jag har fått hotfulla samtal / meddelanden sen jag började bli mobbad i 6an & uppåt. 
 
 
Att bli mobbad/utfryst sätter sina spår ~ På nått sätt är jag tacksam över att ha blivit mobbad för det skapade mig till en starkare person. En person som tar ingen skit längre, en person som har lärt sig att man ska inte lita på allt & alla, en person som hjälper dom som hjälper mig, en person som hatar att känna sig utnyttjad då jag blev väldigt utnyttjad pågrund av min snällhet förr, dom tog det förgivet & jag gav folk miljoner chanser, fast dom förtjänade inte det egentligen. Förr i tiden brydde jag mig sällan om mig själv, jag hjälpte folk fast jag blev så himla utsatt i skolan i flera år. Jag mådde väldigt dåligt av mobbningen, men ändå ville jag få andra människor att må bra. Jag räddade livet på 2 personer när jag var 13-15 år gammal som blev mobbade i skolan och hade problem i skolan & hemmet. Jag peppade dom via nätet och jag skapade en blogg där jag hjälpte folk. Mobbningen har dock lämnat sina spår som att prata inför folk, säga vad jag tycker & tänker framför folk, har svårt med stora gäng då jag uppfattas oftast som blyg eller ointresserad/dryg, men det är för att jag har svårt att börja prata om något och jag har svårt att ta plats. Annars är jag social, öppen om allt, rolig och bjuder på mig själv 100%.
Just idag är jag inte mobbad/utfryst, jag har vänner och en pojkvän som skulle aldrig vända mig ryggen. Jag har dock vissa dagar jag känner mig ensam, men jag tror många kan känna sig ensamma vissa dagar.
 
Kära Roxana, 12-15 år gammal. Jag önskar att du visste att du skulle stå upp för dig själv o inte låta någon trampa på dig. Jag önskar du visste att du visst är värd det bästa. Jag önskar du visste att du aldrig skulle ta skit av mobbarna. Jag önskar du satte din gräns och gjorde något åt detta. Men du var så liten på jorden och ingen tog dig på allvar, ingen hjälpte dig, alla nätter du grät dig till sömns gjorde dig starkare än någonsin.
Här är en bild på mig, 15 år gammal och vilsen.


Evelina    •     •   http://nouw.com/evelinapeltola

Åh vilken fin text, tråkigt att höra att du fått gå igenom så mycket skit i ditt liv, men känner igen mig i en hel del det du skrivit och det jag gått igenom. Men vi båda har klarat oss igenom det <3










♥ Kom ihåg mig?


» Roxana Peña Aguilar «
20 år • Stockholm
♡ Andreas, 16/08-15 ♡

KONTAKT: roxis@live.se