Ångesten får mig att se ut som en idiot

Jag hör inte av mig till andra.

Jag är livrädd för att prata i telefonen och börja konversationer med främlingar. Jag är till och med rädd för att skicka meddelanden till vissa vänner och verka för insatt i deras liv. Rädd för att bli en irriterande person som stör när jag bara bryr mig. Så jag raderar meddelanden. Jag väntar för länge med att svara tillbaka. Jag visar inte att jag bryr mig.

Men jag bryr mig mer än folk anar. Jag bryr mig så mycket att det gör ont.

Jag kan verka snobbig eftersom jag har svårt att prata och tvinga fram ett leende. Men jag försöker inte vara en idiot. Jag försöker bara överleva - eftersom sociala situationer är en krigszon för mig. De får mig att rodna, svettas och andas fort.

Det är därför jag inte kollar folk i ögonen när de talar med mig. Jag kollar på deras läppar, på väggen bakom dem eller ner på mobilen. Detta får mig att se ut som att jag inte bryr mig ett dugg om vad de har att säga, men att undvika deras blickar är bara en krycka för mig. Jag lyssnar mer än de kan ana. Suger in varje ord.

Jag är inte bra på att samtala - och det får mig att verka vara en dålig vän.

Jag hoppar inte in i konversationer. Jag är tyst i grupper. De andra antar att jag sitter där och dömer varje ord som lämnar deras mun när jag i verkligheten är beundrad över hur lätt de kommunicerar. Hur naturligt det är för dem. Hur mänskliga de är och hur trasig jag är.

De inser såklart inte att jag har ångest. De tror bara att jag är tyst. Blyg.

Nej de inser inte att jag har ångest eftersom jag inte skakar hela bordet eller hyperventilerar i en papperspåse. Mina sammanbrott händer innan jag träffar dem.

Natten innan eller på vägen dit i bilen känner jag det komma. Jag ser alla de värsta sakerna som kan hända. Föreställer mig hur pinsam jag kommer vara.

När jag är bland dem trycker jag in det på insidan. Försöker att minska ner de fysiska symtomen för att inte dra uppmärksamhet till mig, men bara för att jag lugnade ner mina skakningar betyder det inte att jag lugnande ner mitt sinne.

Jag är fortfarande ångestfylld. Jag visar det bara inte. I hemlighet oroar jag mig över hur jag ser ut, vad jag ska säga om några sekunder och varför den där personen på andra sidan rummet stirrade på mig nyss. Skrattar de åt mig? De skrattar åt mig.

Om jag behöver lugna ner mig själv flyr jag till toaletten för att andas tungt och skvätta vatten över ansiktet för att sedan gå tillbaka som att allt är bra.

Men allt är inte bra. Ångesten ser till att det aldrig är riktigt bra.

Detta får mig att hata mig själv. Det får mig att tacka nej till chanser i livet som jag egentligen vill ta. Det får mig att vara tyst när jag egentligen har något viktigt att säga.

Det får mig att se ut som en idiot.

Men det stämmer inte. Jag är bara någon som försöker bara klara sig igenom dagen. Någon som vill bli omtyckt, men ständigt känner att man aldrig riktigt kommer passa in...












Kom ihåg mig?


» Roxana Peña Aguilar «
21 år • Stockholm
♡ Andreas, 16/08-15 ♡

KONTAKT: roxis@live.se