Ett känsligt inlägg

Detta är ett känsligt ämne för mig för det är något jag tycker är väldigt jobbigt att prata om, väldigt få vet om mina känslor kring detta och det är fortfarande väldigt jobbigt för mig att prata om då jag blir känslosam när jag pratar eller skriver om det och det kan sluta i tårar.
 
År 2013 var jag 17 år, en sprallig och vilsen tjej som ville utforska världen och träffa nytt folk, något jag brann för och brinner fortfarande. Livet var ganska bra, allting kändes så lätt och livet rullade på. Min farmor har alltid varit där för mig, hon brukade kolla på mig från fönstret när jag brukade hänga i parken utanför henne med vänner, och hon var alltid så nyfiken och frågade vilka de var, hur jag kände dom. Jag brukade prata om vänskaps problem, när jag t.ex. hade bråkat med vänner och när jag insåg vilka som var falska vänner. Hon satt alltid och lyssnade på mig, vi pratade så mycket om saker, jag kunde vara ganska öppen med henne.
Jag brukade gå väldigt ofta till henne för att hon bodde bara 5 minuter från mig, och sova över hos henne med min kusin så att hon kunde ha sällskap och inte känna sig ensam. Hon uppskattade det varje gång.
 
Man märkte i hennes ögon hur glad hon blev när vi ringde henne och sa att vi ska sova över, vi brukade baka när vi kom till henne och när vi åt kvällsmål (det är en tradition i mitt hemland att man äter kvällsmål på kvällarna) och hon fixade té, mackor och kakor. Jag brukar få en extrem hemlängtan/separationsångest när jag sover hos andra och jag brukade få det ibland när jag sov över hos min farmor och då brukade hon vara vaken och klia min arm tills jag somnade. En sak hon sa varje gång innan vi skulle sova var: "Que duermas con los angelitos" - "sov med dom lilla änglarna" betydde det.
 
Det är en sak som jag älskade att höra innan vi skulle sova.
 
I slutet av Juli år 2013 fick jag sommarjobb på äldreboende med dementa människor, och min farmor åkte utomlands till Spanien. Hon var 88 år när hon åkte utomlands.
När jag jobbade på äldreboendet tyckte jag det var väldigt jobbigt att se gamla människor, att tänka att dom sitter där varje dag och väntar på sin tur att komma till himlen.. Jag kunde börja gråta för jag tyckte synd om dom, och hur dom blev så glada bara för att jag kunde sätta mig med dom i deras rum och prata med dom om saker som dom kunde komma ihåg.
Jag minns att dom brukade sällan ha besök av sina familjemedlemmar och jag kommer ihåg en dag så gick jag ut med en söt dam på en promenad och vi kollade på blommor och rosor, pratade om lite allt möjligt och hon var så glad och sa till mig "Så kul vi har haft idag, jag kommer alltid minnas den här dagen". Jag ville börja gråta.
 
När min farmor kom tillbaka till Sverige från sin utomlandsresa från Spanien så vart hon annorlunda. Jag var hemma själv, min mamma jobbade och min pappa hade precis gått till Ica Maxi och hemtelefonen ringde och det var farmor, jag svarade glatt och sa "Heej meme" 
Vi kallar henne för Meme
Hon svarade och sa hej vem är det? - Jag tyckte det var jättekonstigt för hon kände alltid till min röst och brukade säga "Hej Roxanita" när jag svarade. Men inte denna gång. Hon hade en slags panik i sin röst och frågade om jag kunde ge telefonen till pappa men jag sa att han är inte hemma och hon bad mig ringa honom så dom kunde åka till sjukhuset. Hon sa till mig att hon var yr i huvudet och minns inte saker, vi la på och jag ringde till min pappa direkt och bad han komma hem, och så ringde jag en kompis för att lugna ner mig för jag var i panik. Dagarna gick och doktorn kunde inte säga vad hon hade och varför hon mådde som hon mådde. Jag följde med till vårdcentralen med mina föräldrar och min farmor, hon var inte alls sig själv. Hon var blek i ansiktet och hennes personlighet var inte densamma. Det gjorde ont i hjärtat.
 
En dag så klarade hon verkligen inte sig själv hemma fast hon har alltid varit självständig, lagat mat, hon brukade träffa sina kompisar och åkte till olika gallerior och kollade i affärer. Hon var aldrig i behov av hjälp för hon klarade sig fint. Den dagen hon klarade inte sig själv så hade hon glömt bort sina rutiner, hon visste inte hur man satte på spisen, hur man lagade mat, vad man skulle göra efter att man duschat osv. Så mina föräldrar fick bo hos henne ett tag och jag fick vara hemma själv, och så brukade min storebror komma över och lagade mat och ibland sov han över här. Min farmor blev mer o mer annorlunda, hon sa att hon inte tyckte om maten fast mina föräldrar lagade mat som hon själv alltid älskat annars. Doktorn sa sedan att hon har fått propp i hjärnan.
 
En månad senare fick hon bo på äldreboende och var där i en kort period, tills hon fick plats på ett annat äldreboende och hon är kvar där än idag. 4 år senare. Från att hon åkte på semester till att hamna på ett äldreboende pågrund av hjärnpropp.. Jag tycker det är sjukt jobbigt att besöka henne.. jag har inte varit hos henne på ett år och varje gång jag besöker henne så går jag till toaletten och gråter, för jag tycker det är jobbigt att se henne så. Att hon aldrig mer kommer vara den självständiga farmorn, som alltid var glad, som kliade min arm när jag hade hemlängtan och separationsångesten. Som brukade följa med till Gröna Lund för att göra mig och min kusin sällskap när vi åkte karuseller, när hon brukade komma över hem till mig och köpte med sig kakor till kvällsmålet, när vi pratade om hennes gamla tider, när jag berättade för henne om tjejer som var taskiga mot mig i grundskolan, hon stöttade mig under mobbningen. 
- Det är så jobbigt att besöka henne och jag känner mig som en dålig person som inte besöker henne och jag måste bli bättre på det.. önskar bara att det aldrig hände detta. Jag älskar henne så mycket.
Så mycket som kan ändras på en sekund,
ta hand om era nära & kära.











Kom ihåg mig?


» Roxana Peña Aguilar «
21 år • Stockholm
♡ Andreas, 16/08-15 ♡

KONTAKT: roxis@live.se