'

MIN SKOLGÅNG 6ÅRS-5AN

Innan jag börjar så kommer jag skriva en hel del om min skolgång, kommer även ha påhittade namn då jag tänker inte hänga ut någons namn varken elever eller lärare.

 
2002-2008
När jag började i 6-års så blev jag vän med två tjejer som heter "Kamila" och "Maria", deras mammor var vän med min mamma sen långt innan. Alla dessa tre kände varandra sen dom va gravida tillsammans. Jag umgicks väldigt mycket med dom och vi var verkligen tighta, ibland kunde jag dock vara ensam och andra gånger var jag med dessa tjejer eller andra personer som gick i min klass. Men, de värsta jag visste var rasterna, jag blev alltid så orolig att någon skulle vara taskig mot mig. Där fick jag även en som var mitt fadder som heter Nathalie (jag och nathalie är fortfarande vänner idag). Nathalie var ärligt talat min superhero i skolan, om någon var taskig så sa hon åt dom och tröstade mig. Dom flesta var rädda för henne. Jag har väldigt svaga minnen från just då men i 1:an de var då jag träffade Ida (min nuvarande bästavän). I början umgicks hon mycket med en annan tjej, båda var lite taskiga mot mig och fryste ut mig i början. Och en dag satt jag på en bänk utanför skolan och på den tiden man hade alltid med sig dockor, leksaker, ni vet man brukade alltid imponera sina klasskompisar om man hade en ny leksak. Jag hade med mig en nalle eller någon annan leksak minns inte direkt vad de va. Så jag satt o lekte själv och då kom Ida fram och frågade om jag ville bli hennes bästavän.
Så vi blev bästavänner direkt och umgicks hela tiden då började även vi umgås med Kamila & Maria igen. I 3:an så var jag ute och lekte med Ida, hon bodde 10 minuter från mig, samma ort. Så vi bodde verkligen jätte nära varandra, vi var i hennes trappuppgång där vi lekte med en kille som heter Ville och då berättade Ida att hon kommer flytta 2 timmar ifrån mig. Jag grät och grät, bad henne att övertala sin mamma om att stanna kvar och ville verkligen inte att hon skulle flytta. Så hon slutade i 3:an. 
 
I 4:an så kom en ny tjej som jag blev väldigt nära med vi kallar henne för Jenny. Jag, Jenny, Maria & Kamila började umgås hela tiden och en dag så blev Jenny och Maria bästavänner istället, då vart jag ledsen och sen började dom frysa ut mig för vi hade ett tjafs. Så jag började umgås med en tjej som var mobbad sen innan. Alla började hata på mig för jag började umgås med henne och dom sa att hon var äcklig, hur kunde jag umgås med henne när hon är mobbad. 
På denna tid så gick det väldigt dåligt i skolan för mig, för lärarna sa att jag har funktionsnedssättning (vilket jag inte har) så dom ville skicka mig till en sär skola. Dom började behandla mig som om jag hade en funktionsnedsättning, pratade med mig som om jag vore 5 år osv.
 
Och en dag var jag på utvecklingsamtal någon gång i April/Maj 2008 alltså innan sommarlovet började, så mina föräldrar kom till mötet och jag var med. Då sa dom att dom funderade på att skicka mig till en sär-skola, mina föräldrar blev arga och sa ifrån. Då började mina föräldrar stå upp för mig och lärarna blev chockade. Utanför rummet där vi var i hade jag min låda, där jag hade mina läxor, uppgifter och mina föräldrar bad mig packa ner allting i min skolväska för och ta med mig hem det, då dom bestämde att jag ska sluta där på direkten eftersom lärarna behandlade mig så dåligt och orättvist behandlade mig. 
Anledningen till att dom trodde jag hade en funktionssnedsättning är för att jag hade koncentrationssvårigheter och för mig är lugn och ro det viktigaste om jag ska plugga. Sen hade jag väldigt svårt för och se för jag har dålig syn. Jag såg dåligt i 5:an och lärarna fick vänta tills jag skrev klart i anteckningsblocken så dom kunde sudda ut det från tavlan, jag hade väldigt ont i huvudet också. Vilket ledde till att jag orkade inte ibland plugga eller kunde koncentrera mig för jag hade svårt och se, dom skickade mig tillslut till skolsköterskan där hon konstaterade att jag hade dålig syn och behövde gå till optikern, så jag gick till optikern och fick glasögon och så hade jag väldigt svårt med matten men dom tog mig aldrig på allvar eller så sket dom i det och blev arga o suckade när jag inte förstod.
Vi hade även en lärare vi kallar henne för Malin som var sjukt sträng och otrevlig, en gång glömde jag min läxa hemma och hon vart så arg så hon tog tag i mig o ställde mig framför alla i klassen och skrek på mig.
Även min spanska-lärare brukade slå oss med linjal på handen om vi inte hade gjort läxan.

AVICII'S BORTGÅNG.

Som nog alla redan vet så gick Avicii bort för några dagar sedan. Det kom som en chock då jag faktiskt hade ingen aning om att han har mått väldigt dåligt på senaste tiden. Avicii's låtar har gett mig både bra och dåliga minnen, en av mina favoriter som jag jämt lyssnade på var "levels", jag älskade melodin och det är en låt som ger good feelings den spelas oftast på klubbar och samma som resten av hans låtar som också spelas i klubbar. Dessa låtar har jag dansat, gråtit, skrattat till sen dom kom ut, dom har påverkat mig på bra och dåliga sätt. "Wake me up" är en låt som jag lyssnade på i mina jobbiga perioder då man vill vakna upp igen när allt det dåliga var över.
Dessa låtar spelades även upp när jag var en nybliven 16-åring, jobbade för ung08 som var och är en mycket uppskattad ungdomsfestival här i Stockholm. Då alla åldrar är välkomna. Och Avicii's låtar var sommarhits och spelades på festivalen så många gånger och jag minns hur glad jag var över att få jobba där!
 
Avicii's låtar kommer alltid att finnas kvar, dom kommer heller aldrig sluta spelas upp på klubbar m.m. I helgen klubbade jag och dom hade en tyst minut för Avicii och hans låtar spelades upp. Det känns så konstigt att man aldrig kommer få höra hans planerade låtar som han tänkte göra i framtiden, hur dom skulle bli en sommarhit som dom andra. Men Avicii's bortgång har även gett alla en tankeställare.
 
Det har kommit ut ett dokumentär om hans liv, hans liv stavades stress. Han mådde så psykiskt dåligt, men hans managers fortsatte tvinga honom att gå på turneer och spela. När han sa att han inte ville så fortsatte dom pressa honom. Jag anser att hans managers är skyldiga i hans död, hade dom aldrig pressat honom när han inte ville fortsätta och ha sin paus, så hade nog inte detta hänt. Varför sa dom inte till honom att han skulle ta sin tid, och återkomma när han känner sig redo?
För dom sket i hans hälsa och det gör mig förbannad hur managers behandlar artister, för detta har hänt mot så himla många artister där dom tillslut begår självmord eller hamnar i en ond cirkel av droger. Bara det, att det tystas ner.
Jag tycker Avicii's managers borde betala skadestånd till Tim Bergling´s familj, så dom kan ge han en fin begravning. 
Jag hoppas detta har gett managers en tankeställare så att dom lär sig att artister är också människor, ingen pengamaskin som bara ger pengar. Artister har också en familj & känslor. Dom är inga robotar..
Jag hoppas också att inga fler managers pressar sina artister, vill dom inte göra något så ska dom inte göra det - Inte pressa dom och nästan tvinga dom att göra något dom inte orkar med. För i slutändan, kan detta sluta som det slutade för Avicii. Ett nej är ett nej.
Alla hedrade Tim Bergling överallt i världen, för hans låtar har verkligen påverkat på olika sätt.
 
Vila i Frid, Tim "Avicii" Bergling, 28 år gammal.

"They say I'm caught up in a dream
Well life will pass me by if I don't open up my eyes
Well that's fine by me

So wake me up when it's all over
When I'm wiser and I'm older
All this time I was finding myself, and I
Didn't know I was lost"

Mina fyra favoritlåtar.

OTROHET - SKA MAN BERÄTTA ELLER INTE?

Som ni vet så är jag med i tjejgrupper eftersom jag har nämnt det flera gånger, däremot har jag gått ut från flera grupper då jag är trött på vissa adminstratörer som tror dom är presidenter eller något, tror att dom har all makt i världen för att dom äger en Facebook grupp. En tjejgrupp innebär att man kan fråga om råd, be om hjälp, behöva stöd, träffa nya människor därifrån, livesändningar, drama och listan fortsätter..
 
Jag har sett väldigt många inlägg som handlar om otrohet då det är tydligen någon trend nuförtiden. Där tjejer har berättat att t.ex. killen dom har hållit på med eller deras kompis har hållit på med, har en tjej eller är gift, har barn osv. Då frågar dom oftast "Ska vi berätta för tjejen? eller ska vi låta det vara? Och säga till han att vi har fått reda på att han har familj, är gift" osv.
Det finns så många delade åsikter, vissa säger att dom ska absolut inte berätta för henne för att - "det man inte vet, lider man inte av". Hur kan tjejer resonera så? Är min fråga kring det. Jag själv skulle gå med skuldkänslor om jag fått reda på att en kille jag håller på med har en tjej eller gift med en tjej och han har varit otrogen mot henne med mig. Det hade känts så jobbigt. 
Jag brukar alltid ge rådet - Skulle ni själva vilja veta? Eller skulle ni vilja vara lyckliga i 10 år med samma person och att efter 10 år få reda på att partnern har varit otrogen med en eller flera andra. 
Jag har själv blivit bedragen av f.d. ex och jag fick egentligen reda på det 1-2 månader innan breakup:et för att en tjej hörde av sig och berättade det till mig. Men jag hade ingen bra uppfattning om henne för jag tyckte verkligen inte om henne o det gör jag inte än idag pga andra anledningar, jag trodde först hon ville förstöra så jag sket i henne och fortsatte vara i förhållandet, sen fick jag reda på att jag blivit bedragen genom facebook. Så jag uppskattar att tjejen berättade även om jag inte gillar henne. 
 
Jag skulle må så dåligt om jag spenderat flera år, gifter mig, skaffar barn, flyttar ihop med någon för att sedan få reda på att han har varit otrogen mot mig eller flirtat med andra via nätet. En annan resonemang som vissa tjejer har är att dom vill inte förstöra deras förhållande och därför väljer dom att vara tysta..
HUR är det att förstöra? Partnern som varit otrogen har ju REDAN förstört genom att vara otrogen. Man förstör inget, snarare gör man något bra utav det, för att tjejen slipper vara i ett förhållande där killen inte uppskattar henne.
Om ni hamnar i denna situationen så berätta för tjejen, hon kommer förr eller senare tacka dig. Hon kanske kommer inte alls tro på dig i början, attackera dig med fula ord, men ha iallafall förståelse. Man är väldigt trångsynt i ett förhållande, man blir blind och man vill inte tro det värsta om ens partner, man tänker på att han sa ju att han älskade mig igår och idag. 
Skicka också allt bevis som finns. Blir man blockad så kan det vara för att partnern kontrollerar sin partners facebook för att dom vill inte att tjejen ska se meddelandet och bli busted. 
 
Var iallafall förberedd på hur tjejen kan reagera när ni berättar vad som har hänt, hon kanske börjar kalla dig för fula ord och säga att du förstör bara förhållandet. Men det är bara tomma ord, det är ett sätt att förtränga, man vill inte tro på det. Sen kommer tjejen förmodligen se mer bevis, fler kanske hör av sig till henne, hon kanske hittar konstiga sms eller samtal av okända tjejer & nummer. När hon äntligen vågar gå ut ur förhållandet så kommer hon tacka dig.

MÄN VÅGAR INTE ANMÄLA VÅLDTÄKT

Jag brukar faktiskt inte skriva om sånt här, då min blogg riktar sig mest på mina vardagar, mina youtube videos och lite smått & gott. Men jag känner att vi måste ta upp något jag satt och funderade över igår då jag såg en video på Facebook. 
Det handlar om att en tjej och en kille gjorde en social experiment, vissa säger att dom som var "publiken" i gallerian var också skådespelare och att det är därför videon är fake, men jag tycker inte det spelar någon roll då det händer också. 
Det handlade om att en tjej och en kille var i en galleria och då visade dom från tjejens perspektiv, att killen började fråga henne om sex och nästan tvinga henne till att ha sex med henne, gick efter henne och tafsade. Då agerade folk direkt och sa nej att han ser väl att tjejen inte vill, sen var det från killens perspektiv då agerade ingen och folk sa 
- Jo kom igen
- Ha sex med henne, hon är ju attraktiv
- Är du bög?
- Du är sjuk i huvudet, säg ja, kolla på henne, hon är snygg?!
 
Och som sagt, även om alla var skådespelare så är det så verkligheten är.  Bara att killar inte vågar anmäla eftersom dom är rädda för att ej bli trodd på. Jag står bakom alla kön. 
Jag satt och diskuterade med andra och dom flesta sa att dom skulle inte reagera och skita i att agera. Varför? För att dom är killar och för att det är killar som är mest dömda för våldtäkt. Men vill inte alla kämpa för jämställdhet? Hur ska man gå framåt med det om man väljer att ignorera att killar också utsätts för våldtäkt/sexuella trakasserier. Jag fick även till svar att dom inte tycker synd om killar för att det är tjejerna som är mest utsatta inom det. Det stämmer att tjejer är mer utsatt men det betyder inte att vi måste sluta bry oss om oskyldiga killar som också blivit utsatt för det hemska? Det är ingen tävling om det här.
"Vi är mer utsatta så låt killarna bli våldtagna, dom förtjänar det." så låter det i mina öron och det låter förjävligt. Saken är att tjejer är mer öppna om just detta, både på sociala medier och i verkligheten, men dom flesta killarna skulle inte våga prata om det offentligt för att dom skäms. Det är en viktig grej i "macho-kulturen" annars klassas dom som homosexuella om dom erkänner att dom haft ofrivilligt sex med någon.
Dom flesta tror att killar vill ligga med vem som helst men så är inte fallet, de finns killar som sagt nej men funnits också desperata tjejer som vill få dom i säng och också våldtar dom. Detta är iallafall min åsikt, ni får självklart ha vilken åsikt kring detta men jag tycker inte att man ska kämpa för jämställdheten om man inte tror på män också som utsätts för detta. Vi kommer aldrig gå framåt om vi väljer att sopa det under mattan och låtsas som att killar inte alls utsätts för något övergrepp.
Med detta inlägget menar jag inte att killar är mer utsatta än oss, för jag tycker det är likadant bara att killar inte vågar anmäla det lika mycket som dom flesta tjejerna gör. För killar är rädda att folk inte ska tro på dom, precis som tjejer är rädda för att inte heller bli trodd på när dom berättar. Eller att bli victim blamead.

PLANER INFÖR FRAMTIDEN.

Jag har nu äntligen skaffat pass, vilket betyder att jag kan åka utomlands. Mina planer för i år är att göra om mitt CV, personligt brev och söka nya jobb eftersom jag har nu inte jobbat på två månader. Familjen jag jobbar hos som barnvakt har inte behövt hjälp med barnen. Som tur är, kommer jag få tillbaka i skatteåterbäringen så då har jag iallafall något att leva på och det ska firas med Gröna Lund i Maj med Andreas, Daniel & Christina. Förmodligen får jag ett nytt jobb innan året tas slut, i September kommer min kusin på besök till Sverige. Vi har inte setts på fyra år eftersom hon flyttade till vårt hemland föralltid. Andreas ska på arbetsintervjuer så snart som möjligt och jag har varit redan på ett arbetsintervju förra veckan men verkar inte ha fått jobbet, vilket är synd då jag vill verkligen jobba i klädbutik.

Iallafall, Christina kommer studera i Rumänien i tre år och hon åker i Juni vilket är så jobbigt och jag är så himla ledsen över det då vi bor ganska nära och kommit så bra överens och har en fin vänskap ihop sen gymnasiet, självklart kommer hon komma hit på besök ett par gånger per år. Men om jag & Andreas hinner få ett jobb innan 2019 så kommer han nog också följa med till Rumänien med mig, för jag lovade Christina att åka till henne. Vi kommer bo alltså i en lägenhet med Christina, så vi behöver inte betala för hotell eller mat haha! Fast vi åker dit nästa år om det inte går detta året.

Annars åker jag själv om Andreas inte vill följa med, för vill verkligen besöka henne och få åka utomlands för första gången. Jag är flygrädd även om jag aldrig åkt flygplan men det ger mig halv panik över att jag kommer få sitta på en stol och känna mig instängd, typ klaustrofobi känsla. Så vill börja med en kortare utomlandsresa innan jag beger mig ut på 12-timmars resor o.s.v. Detta är iallafall planerna och i Augusti ska jag åka till Gröna Lund med Andreas och kanske någon mer på vår 3-årsdag.

Nu i veckan kanske jag klubbar med Andreas, Christina, Daniel och kanske Isabella & Dannie om dom kunde.

 

VAD ÄR EMETOFOBI?

Vi alla har en fobi som ger oss panik eller som vi inte klarar av att se. Min fobi kallas för emetofobi, det innebär att jag får panik av spyor, att se nån spy, höra spyljudet, magsjuka är en mardröm för mig. Jag tror det började när jag var yngre men blev värre med åren. När jag var liten var jag inlagd på sjukhus väldigt mycket pågrund av operationer, som klumpfot, blindtarm, bråck och halsmandlar/polyperna. Så jag har spytt väldigt mycket och dom gav alltid en spypåse på sjukhuset efter operationerna. Jag har alltid hatat att spy, ingen gillar det men vissa är lugna och spyr utan panik och föredrar att spy för o må bättre, men jag har verkligen hatat det och gråter varje gång jag spytt. Och så när jag var liten blev jag alltid lätt åksjuk av buss, tåg och bil vilket gjorde ibland att jag kunde spy.. som en gång när jag och pappa åkte till Ica maxi och jag vart åksjuk av det (tar bara 2-3 min med bil till maxi från mig) och jag blev åksjuk av det och när jag kom in i Ica maxi så spydde jag vid kassan i en påse hahahah.. fyfan.. Förlåt om ni vart äcklade nu men det är ungefär så min spyfobi utvecklades. Min mamma brukade också bli väldigt åksjuk av tåg, buss och bil, så oftast när vi åkte bil någonstans eller buss så gick hon av och spydde framför mig väldigt ofta, det gav mig panik och jag sprang ifrån henne till mitt hem för jag klarade ej av det och jag blev sur för att hon spydde även fast det inte var hennes fel.
 
Jag har sett folk spy och det ger mig panik, jag säger väldigt ofta till folk att jag lider av emetofobi och vissa förstår, andra gör spyljud. När jag mår illa så får jag en sån panik för tror hela tiden att jag kommer spy, jag börjar inbilla mig och tillslut skakar jag och vet inte vart jag ska ta vägen. Fobin gör att jag tänker för mycket när jag är ute speciellt på fredagar och lördagar då det är så många som festar och dricker. Jag möts oftast av att nån spyr på perronger, i tåget eller papperskorgarna på tunnelbanan. Sen måste jag alltid sätta mig i mitten av tåget för om jag sätter mig längst bak eller längst fram så får jag panik att nån kommer spy och har ingenstans att ta vägen, för det hände en gång att nån spydde och jag kunde inte byta vagn för satt längst fram. Och jag analyserar väldigt ofta vem jag sitter med eller om personerna är påverkade av alkohol eller analyserar om jag ser någon som mår illa så jag kan fly så fort jag kan innan hen hinner spy. Jag vill bli av med fobin men vågar inte gå på KBT, och jag har försökt utmana mig själv att se på när andra spyr i filmer, youtube och när jag tex varit på fester och nån spyr. Men det är så jobbigt..

STATIST FÖR FILTER SERIEN!

Ber om ursäkt för att det har dröjt tills jag svarat på era kommentarer! Jag har inte haft tillgång till datorn då min mamma har använt den och jag hade fullt upp. I Tisdags var jag hos Christina. Hon och hennes syster kom med bilen och hämtade upp mig och vi åkte till Flemingsberg för Christinas syster skulle köpa sushi. Vi gick förbi Ica och köpte nutella och margarin då vi behövde det till att baka churros! Sen åkte jag hem till dom, vi tog det lite lugnt och sen började vi baka! Det tog väldigt lång tid för att vi hade ingen sprits så vi fick rulla i förhand, för det blev ca 50 churros haha! Vi blev klara 00-tiden. Så jag fick ta nattbussen hem och var hemma klockan halv 2..
 
- I Måndags anmälde jag mig för och medverka som statist i serien FILTER som Nelly.com har gjort. Så jag fick mail om att jag är välkommen till inspelningen. Så jag vart otroligt glad! I Torsdags fick jag då vakna väldigt tidigt och jag gjorde mig i ordning, gick tidigare hemifrån för och möta upp min storebror så jag kunde låna hans busskort, köpte en powerking och åkte in till stan. Mötte upp en tjej som jag aldrig träffat förr vid namn Sara för vi fick kontakt via fb då hon också hade kommit med som statist. Vi gick till stället där dom spelade in serien, vi fick vänta väldigt länge och under tiden fick vi lite gott att äta. Sen började inspelningen där både jag och Sara fick säga Hej till huvudkaraktärerna i FILTER. Jag hann inte ens bli nervös pågrund av att jag blev vald helt spontant till att prata. Så jag hooooppas den scenen kommer med i kommande avsnitten! Hade varit kul och se! Vi spelade in från runt 12 till 18.45. Det var verkligen super roligt!!
 
LÄNK TILL SERIEN - HÄR /
 
Har dock inga bilder från det då jag var väldigt upptagen. Så jag bjuder på en selfie istället.

Ett känsligt inlägg

Detta är ett känsligt ämne för mig för det är något jag tycker är väldigt jobbigt att prata om, väldigt få vet om mina känslor kring detta och det är fortfarande väldigt jobbigt för mig att prata om då jag blir känslosam när jag pratar eller skriver om det och det kan sluta i tårar.
 
År 2013 var jag 17 år, en sprallig och vilsen tjej som ville utforska världen och träffa nytt folk, något jag brann för och brinner fortfarande. Livet var ganska bra, allting kändes så lätt och livet rullade på. Min farmor har alltid varit där för mig, hon brukade kolla på mig från fönstret när jag brukade hänga i parken utanför henne med vänner, och hon var alltid så nyfiken och frågade vilka de var, hur jag kände dom. Jag brukade prata om vänskaps problem, när jag t.ex. hade bråkat med vänner och när jag insåg vilka som var falska vänner. Hon satt alltid och lyssnade på mig, vi pratade så mycket om saker, jag kunde vara ganska öppen med henne.
Jag brukade gå väldigt ofta till henne för att hon bodde bara 5 minuter från mig, och sova över hos henne med min kusin så att hon kunde ha sällskap och inte känna sig ensam. Hon uppskattade det varje gång.
 
Man märkte i hennes ögon hur glad hon blev när vi ringde henne och sa att vi ska sova över, vi brukade baka när vi kom till henne och när vi åt kvällsmål (det är en tradition i mitt hemland att man äter kvällsmål på kvällarna) och hon fixade té, mackor och kakor. Jag brukar få en extrem hemlängtan/separationsångest när jag sover hos andra och jag brukade få det ibland när jag sov över hos min farmor och då brukade hon vara vaken och klia min arm tills jag somnade. En sak hon sa varje gång innan vi skulle sova var: "Que duermas con los angelitos" - "sov med dom lilla änglarna" betydde det.
 
Det är en sak som jag älskade att höra innan vi skulle sova.
 
I slutet av Juli år 2013 fick jag sommarjobb på äldreboende med dementa människor, och min farmor åkte utomlands till Spanien. Hon var 88 år när hon åkte utomlands.
När jag jobbade på äldreboendet tyckte jag det var väldigt jobbigt att se gamla människor, att tänka att dom sitter där varje dag och väntar på sin tur att komma till himlen.. Jag kunde börja gråta för jag tyckte synd om dom, och hur dom blev så glada bara för att jag kunde sätta mig med dom i deras rum och prata med dom om saker som dom kunde komma ihåg.
Jag minns att dom brukade sällan ha besök av sina familjemedlemmar och jag kommer ihåg en dag så gick jag ut med en söt dam på en promenad och vi kollade på blommor och rosor, pratade om lite allt möjligt och hon var så glad och sa till mig "Så kul vi har haft idag, jag kommer alltid minnas den här dagen". Jag ville börja gråta.
 
När min farmor kom tillbaka till Sverige från sin utomlandsresa från Spanien så vart hon annorlunda. Jag var hemma själv, min mamma jobbade och min pappa hade precis gått till Ica Maxi och hemtelefonen ringde och det var farmor, jag svarade glatt och sa "Heej meme" 
Vi kallar henne för Meme
Hon svarade och sa hej vem är det? - Jag tyckte det var jättekonstigt för hon kände alltid till min röst och brukade säga "Hej Roxanita" när jag svarade. Men inte denna gång. Hon hade en slags panik i sin röst och frågade om jag kunde ge telefonen till pappa men jag sa att han är inte hemma och hon bad mig ringa honom så dom kunde åka till sjukhuset. Hon sa till mig att hon var yr i huvudet och minns inte saker, vi la på och jag ringde till min pappa direkt och bad han komma hem, och så ringde jag en kompis för att lugna ner mig för jag var i panik. Dagarna gick och doktorn kunde inte säga vad hon hade och varför hon mådde som hon mådde. Jag följde med till vårdcentralen med mina föräldrar och min farmor, hon var inte alls sig själv. Hon var blek i ansiktet och hennes personlighet var inte densamma. Det gjorde ont i hjärtat.
 
En dag så klarade hon verkligen inte sig själv hemma fast hon har alltid varit självständig, lagat mat, hon brukade träffa sina kompisar och åkte till olika gallerior och kollade i affärer. Hon var aldrig i behov av hjälp för hon klarade sig fint. Den dagen hon klarade inte sig själv så hade hon glömt bort sina rutiner, hon visste inte hur man satte på spisen, hur man lagade mat, vad man skulle göra efter att man duschat osv. Så mina föräldrar fick bo hos henne ett tag och jag fick vara hemma själv, och så brukade min storebror komma över och lagade mat och ibland sov han över här. Min farmor blev mer o mer annorlunda, hon sa att hon inte tyckte om maten fast mina föräldrar lagade mat som hon själv alltid älskat annars. Doktorn sa sedan att hon har fått propp i hjärnan.
 
En månad senare fick hon bo på äldreboende och var där i en kort period, tills hon fick plats på ett annat äldreboende och hon är kvar där än idag. 4 år senare. Från att hon åkte på semester till att hamna på ett äldreboende pågrund av hjärnpropp.. Jag tycker det är sjukt jobbigt att besöka henne.. jag har inte varit hos henne på ett år och varje gång jag besöker henne så går jag till toaletten och gråter, för jag tycker det är jobbigt att se henne så. Att hon aldrig mer kommer vara den självständiga farmorn, som alltid var glad, som kliade min arm när jag hade hemlängtan och separationsångesten. Som brukade följa med till Gröna Lund för att göra mig och min kusin sällskap när vi åkte karuseller, när hon brukade komma över hem till mig och köpte med sig kakor till kvällsmålet, när vi pratade om hennes gamla tider, när jag berättade för henne om tjejer som var taskiga mot mig i grundskolan, hon stöttade mig under mobbningen. 
- Det är så jobbigt att besöka henne och jag känner mig som en dålig person som inte besöker henne och jag måste bli bättre på det.. önskar bara att det aldrig hände detta. Jag älskar henne så mycket.
Så mycket som kan ändras på en sekund,
ta hand om era nära & kära.

Självmordstankarna vid 12-årsåldern.

Jag minns..
 
Minns när jag började känna mig väldigt mobbad & utfryst av klasskamraterna i 5:an, år 2007, 11 år gammal.
Allt började med att jag brukade bli väldigt utfryst i skolan från 6års till 5an. Jag umgicks med några klasskamrater, även med kamrater som blev mobbade av andra, valde jag ändå och bli vän med dom, pågrund av att jag ville bilda min egna uppfattning om personer. Det slutade med att dom valde ändå bli vän med folk som redan mobbade dom och där blev jag.. ensam kvar.. och inte bara det, utan lärare som ville skicka mig till en skola för människor som har "problem" fast jag var en helt "vanlig" person. Lärarna blundade för detta, det vart ett bråk mellan mig & några tjejer från klassen, 5 personer mot mig, 11 år gammal var jag, jag bröt ihop och läraren började stå på deras sida.
 
Det var några månader kvar tills skolavslutningen skulle äga rum. Men det hann ej bli någon skolavslutning för mig, för jag tog mitt pick & pack och lämnade skolan på en vanlig skoldag, kom aldrig mer tillbaka. Under sommaren fyllde jag 12 år, letade efter en ny skola att börja på, hittade tillslut. Jag var så otroligt nervös inför första skoldagen, rädd att bli utfryst och inte få några kompisar alls. Det gick bra tillslut, blev vän med en tjej från samma klass första dagen och vi blev otroligt tajta sen den dagen, vi blev vänner med andra, men jag & hon var verkligen tajta och det var vi mot alla. Men några månader senare uppstod det en konflikt, och det ledde till att andra tjejer i våra parallelklasser började trakassera oss från 6an till 9an.
 
Självmordstankarna ~ I 6:an gick jag och min kompis i korridoren, ett killgäng stod lutade mot väggen och stirrade på oss. Då sa dom något till mig och jag försvarade mig. En av killarna gjorde krokben på mig och jag föll på marken, i chock. Reste mig upp och sprang till toan, låste in mig i toaletten och började hyperventilera.. jag minns, hur jag i panik försökte hitta något i toaletten, något att sätta på taket och hänga mig på plats.. Jag tror faktiskt det var från den dagen jag började få min panikattack.
Jag ville oftast ta självmord när jag var yngre speciellt i denna skolan då jag aldrig fick någon riktig hjälp varken av lärarna eller kuratorn. Jag kände mig värdelös.
 
Klassresorna ~ I skolan åkte vi på klassresa till Småland varje termin. Första gången vi skulle åka, vågade jag egentligen inte, var rädd för tjejerna som mobbade mig och min kompis. Det ledde till allt från skrik, kränkningar även lärarna fick vakta våra dörrar på nätterna så att ingen skulle komma och störa oss under natten. Denna veckan kändes som en evighet. Jag minns hur en liten sak blev en så stor sak, att vi fick stå framför alla personer i restaurangen under kvällsmålen där lärarna pratade om mobbningen. Hur jag & min kompis fick ta emot 100 blickar av alla i vår klass. De kändes som om vi hade hamnat i fängelset, med tanke på alla blickar vi fick ta emot.
 
Utfryst av min egna "bästavän" ~ Tjejen jag umgicks med som blev mobbad med mig, blev vän med en ny tjej i klassen och började utfrysa mig i flera månader. Dom utfryste mig under klassresan med. Jag minns att jag grät och bad dom sluta utfrysa mig, då vi bodde i samma rum. Dom sa förlåt, men gjorde samma sak efter 1 timme. Tillslut valde jag att inte umgås med dom, då dom mobbade folk i skolan och jag ville inte vara som dom. Sen blev den nya tjejen avstängd från skolan så jag blev vän med min "bästavän" igen. 
 
Jag har aldrig sagt att jag är perfekt som person bara pågrund av mobbningen. Jag har också gjort misstag, jag har också sagt sårande ord. 
I 6an-9an så var den jobbigaste tiden i mitt liv. Som jag berättade i mitt tidigare inlägg att jag skulle gå om 6:an var endast pågrund av att jag slarvade mig med mina skoluppgifter för jag hade en hel del frånvaro pågrund av mobbningen. Ursäkter hade jag varje gång, sjukanmälde mig 1-2 dagar i veckan, ibland 1 hel vecka. Jag har haft problem med att prata inför folk speciellt redovisningar/intervjuer. Jag får sån panik, stammar, kallsvettas, klump i magen, säger fel saker, för inombords så känner jag mig osäker, rädd att folk ska prata om mig. Jag bryr mig väldigt mycket om vad folk tycker om mig. Jag har också svårt och prata i telefon pågrund av jag har fått hotfulla samtal / meddelanden sen jag började bli mobbad i 6an & uppåt. 
 
 
Att bli mobbad/utfryst sätter sina spår ~ På nått sätt är jag tacksam över att ha blivit mobbad för det skapade mig till en starkare person. En person som tar ingen skit längre, en person som har lärt sig att man ska inte lita på allt & alla, en person som hjälper dom som hjälper mig, en person som hatar att känna sig utnyttjad då jag blev väldigt utnyttjad pågrund av min snällhet förr, dom tog det förgivet & jag gav folk miljoner chanser, fast dom förtjänade inte det egentligen. Förr i tiden brydde jag mig sällan om mig själv, jag hjälpte folk fast jag blev så himla utsatt i skolan i flera år. Jag mådde väldigt dåligt av mobbningen, men ändå ville jag få andra människor att må bra. Jag räddade livet på 2 personer när jag var 13-15 år gammal som blev mobbade i skolan och hade problem i skolan & hemmet. Jag peppade dom via nätet och jag skapade en blogg där jag hjälpte folk. Mobbningen har dock lämnat sina spår som att prata inför folk, säga vad jag tycker & tänker framför folk, har svårt med stora gäng då jag uppfattas oftast som blyg eller ointresserad/dryg, men det är för att jag har svårt att börja prata om något och jag har svårt att ta plats. Annars är jag social, öppen om allt, rolig och bjuder på mig själv 100%.
Just idag är jag inte mobbad/utfryst, jag har vänner och en pojkvän som skulle aldrig vända mig ryggen. Jag har dock vissa dagar jag känner mig ensam, men jag tror många kan känna sig ensamma vissa dagar.
 
Kära Roxana, 12-15 år gammal. Jag önskar att du visste att du skulle stå upp för dig själv o inte låta någon trampa på dig. Jag önskar du visste att du visst är värd det bästa. Jag önskar du visste att du aldrig skulle ta skit av mobbarna. Jag önskar du satte din gräns och gjorde något åt detta. Men du var så liten på jorden och ingen tog dig på allvar, ingen hjälpte dig, alla nätter du grät dig till sömns gjorde dig starkare än någonsin.
Här är en bild på mig, 15 år gammal och vilsen.

Min bästa dag någonsin

Jag har haft sjukt många bra dagar i mitt liv, som tex alla bra minnen med min familj, pojkvän och vänner. 
Men något som verkligen mitt hjärta slår lite extra för är när jag tog studenten.
När jag var 9 år gammal så såg jag min storebror ta studenten och sedan dess så var mitt mål att aldrig ge upp skolan och gå klart gymnasiet och att ta studenten.
12 år gammal slarvade jag till med mina läxor, dålig frånvaro, dåligt betyg, inte för att jag var en lat person utan för jag blev mobbad i grundskolan, jag hittade på väldigt ofta olika ursäkter till min mamma om att jag var sjuk eller hade ont i magen, men att ha ont i magen var oftast sant pågrund av att jag var rädd så fort jag gick in i skolan. Eller så satte jag pannan på elementet för då trodde min mamma att jag hade feber, jag gjorde ibland verkligen allt för att slippa gå till skolan. På den tiden hade jag en väldigt nära vän som blev också mobbad tillsammans med mig. Varje gång hon inte kom till skolan eller jag inte gick till skolan så ringde vi till varandra för och berätta att vi skulle sjukanmäla oss.
Så när hon sjukanmälde sig, så sjukanmälde jag mig & tvärtom.
 
Ibland var jag dock tvungen att gå till skolan och jag minns den jobbiga klumpen i magen när jag såg skolan från bussen. På sommaravslutningen så ville vår "mentor" prata med mig och min dåvarande kompis. Där hon sa att vi skulle få gå om 6:an pågrund av att vi hade Icke godkänt i nästan alla ämnen. Jag fick panik. Jag tänkte direkt på att mina föräldrar kommer bli besvikna på mig och att jag ville verkligen inte börja om. Det kom då till den punkten då jag var tvungen o berätta för mina föräldrar samma dag som dom kom till skolan för o se på min sommaravslutning. Dom blev besvikna, arga, frusterade och ledsna. Dom började övertyga rektorn och min mentor om att jag måste få en chans till där jag kan bevisa att jag verkligen gör mina läxor och vill ha bra betyg.
 
Dom gav mig en chans, och 7:an hade jag väldigt bra betyg fram tills 9:an. Det var verkligen inte lätt kan jag lova er, 
kuratorn tog mig och min kompis aldrig på allvar vilket ledde till att mobbingen var som värst från 6:an till 9:an. Vissa dagar var värre än dom andra.
 
År 2012 hade vi 9:ans bal och därefter hade vi skolavslutning och då var det dags för oss alla att säga adjö då vi skulle börja gymnasiet i Augusti 2012. 
I gymnasiet så var det helt okej, jag orkade inte bry mig om något annat än och bara köra på mitt egna race och att ta studenten. I 1:an gick det ganska bra, i 2an gick det upp & ner och 3:an var värst. Det var press på press på press, jag minns att jag kunde aldrig slappna av, kunde ibland dygna för och gå till skolan pågrund av ångesten och prestationen. Inte nog med det, så var jag verkligen skoltrött. Kunde inte koncentrera mig på lektionerna, samt att matten gått alltid dåligt för mig då jag blev diagnotiserad med Dyskalkyli. 
Jag höll nästan på att ge upp gymnasiet, jag ville bara bli klar med allt. Det var mycket på gång och det kändes som att tiden gick så sakta pågrund av stressen, speciellt på vårterminen då allting skulle vara godkänt och gymnasiearbetet som jag fick göra om 2-5 gånger.
 
Sen kom världens BÄSTA dag, då jag faktiskt lyckades ta mig till mitt mål och tog studenten den 5:e Juni år 2015!
 
Ge aldrig någonsin upp för det du vill nå, det kan vara jobbigt men ge aldrig upp!
 

Back on track

Heej, jag har en bra nyhet till er!! Eller jag hoppas ni tycker det är en bra nyhet, hahah!
 
Jag har haft ett uppehåll i några månader pågrund av att jag tappade motivationen helt, och jag vill så gärna börja med Youtube men vet inte hur jag ska gå tillväga, då jag har ingen systemkamera längre & datorns kamera kvalité är inte super. Samtidigt vill jag skapa en Youtube-kanal med någon.
 
Är så otroligt taggad inför att börja blogga! För jag känner att min motivation är tillbaka!
 
Vad har hänt under tiden jag varit borta? Sist jag bloggade var jag otroligt glad för jag skulle få provjobba som servitris. Jag provjobbade i 2 dagar och sen bröt jag ihop, pågrund av en otrolig dryg och oprofessionell chef & pga mina komplikationer med mina fötter, där jag fick jobba i 11 timmar utan rast. Kunde inte gå dagen efter och jag skulle jobba, så jag sa upp mig för mina fötter klarade verkligen inte.
 
Var även på min bästaväns födelsedagsfest och firade hennes 20-årsdag.
Jag hoppas ni tycker det kommer bli roligt att jag börjar blogga igen!
 

STORYTIME - Alla spyr och har panik?

Heej! Jag tänkte skriva Storytime, det är ganska populärt i Youtube just nu. Dock har jag ingen systemkamera längre så kan inte filma det, om inte ni vill att jag gör en storytime ändå fast filmar med mobilen istället?
 
Nu tänkte jag faktiskt berätta en story om en sån hemsk resa jag vart med om.
 
Jag var runt 7-8 år gammal ungefär, men jag minns den dagen så väl. Jag och mina föräldrar, min faster, min kusin och min farmor skulle gå på nån "dagskryssning" vilket menas med att man tar båten jätte tidigt ungefär kl 6-7 på morgonen tror jag det va påstigning och då åkte man till kl 18-19.00 på kvällen, alltså avstigning. Men det vi INTE visste om (endast min faster) visste om det för hon hade fått ett erbjudande om att det blev mycket billigare för antal personer något sådant, och de vi inte visste om var att det var byten.
 
Så vi tog båten, allting var som vanligt, jag och min kusin gick runt på Taxfree'n och hade roligt, vi träffade mumin trollet osv och hade trevligt! Men det varade inte så länge för efter ett par timmar blev det oväder, det blixtrade, mitt i ingenstans, åskade och det blev storm. Detta ledde till att när vi gick till buffén så började båten gunga ihjäl, människor flög överallt, folk ramlade, vissa kunde inte äta pågrund av att brickorna flyttade på sig, tallrikar gick sönder och alla hade panik.
 
Jag trodde då att båten skulle börja sjunka och att vi skulle dö. Men resan var inte slut än.. för dom flesta på båten blev åksjuka även min mamma, så gick alla till toan och började spy, vissa hann inte spy i toan utan det låg spya på golvet överallt på båten. Och ni som känner mig vet att jag har världens spyfobi (emetofobi), jag har en överdriven rädsla för spyor. Diagnosen innebär en uttalad och intensiv rädsla eller ångest inför att må illa eller kräkas, eller att se andra kräkas. Min "diagnos" innebär att jag kan få hjälp med det och gå på KBT om jag vill "bli av med det".
 
Så när alla började spy på båten fick jag världens panik men dock inte lika mycket som nu för min emetofobi har "växt", och toaletterna på båten var överfulla för alla kräktes, och folk kräkte i soptunnorna också.
 
Efter det fick vi gå av i Mariehamn och vänta i 4-6 timmar på en båt, och vi fick åka båt till nått ställe och sedan ta en buss till Stockholm. När vi kom fram mådde jag och min mamma riktigt illa pågrund av att båda blev åksjuka, för när jag var yngre blev jag åksjuk av buss och tåg. Så detta var det jobbigaste & hemskaste resan jag gjort!

Skriver av mig.

För någon dag sen såg jag en kommentar av en tjej på någons bild som hade känt sig ensam på ett event, vill inte säga namn varken på den som kände sig ensam eller hon som kommenterade.
 
Tjejen hade känt sig ensam pågrund av den kände sig utfryst av dom andra, hon var helt själv och folk var korta i svar när hon försökte starta en konversation med dom. Då kom det en tjej som kommenterade och sa,
"Hon är en vuxen människa och vill hon umgås med folk så får faktiskt hon ta eget initativ. Man kan inte förlita sig på att alla andra ska komma fram till en. Snälla sluta kalla det för utfrysning. Man måste vara lite social själv också."
 
Jag blir så otroligt förbannad på den här kommentaren. Jag har varit själv utfryst/mobbad i fleeera år och i många situationer. Problemet ligger hos andra och inte en själv. Om en person ser att man är ensam på eventet och går själv överallt då kanske dom borde tänka själva till och ta eget initativ och umgås med den personen. Jag har själv haft svårt och få kontakt med personer ibland men då är det oftast för jag inte känner mig trygg i deras sällskap eller har svårt och få kontakt med dom.
 
Annars är jag väldigt glad av mig mot dom jag umgås med och är en helt annan person för det är då jag är mig själv. Jag har dock svårt och prata med folk som jag inte känner så bra, jag blir nervös och speciellt om jag går till en födelsedag och så är det en hel del människor på plats så är jag ingen person som tar plats, för jag har haft det "problemet" sen jag blev mobbad och jag har blivit utfryst på dagis, mobbad i grundskolan, dock klarade jag mig helt okej i gymnasiet hade få vänner men jag kom bra överens med nästan alla första året på Gymnasiet men sen började såklart folk ha sina egna grupperingar så då började dom hänga med sin grupp och tillslut hade alla sitt gäng. Så när mitt gäng var sjuka, var jag utfryst.
 
I 7-8an blev jag utfryst av min egna "bästavän". Allting började med att jag och min "bästavän" blev mobbade från 6an till 7-8an och sen när den nya tjejen kom så började vi umgås med henne och sedan började min "bästavän" & den nya tjejen lämna mig utanför, min bästavän förändrades helt, hon hade snackat skit om alla personer som var som den nya tjejen, men blev själv en sådan. Jag kände att hon är inte den snälla personen som hon var. Jag började ta avstånd från båda, jag märkte att jag själv började bli lite som dom men sen satte jag STOPP för det är inte min grej, det är inte coolt att vara en mobbare.
 
Sen insåg jag hur falska dom var, när vi åkte på klassresa till Småland. Jag ville bara åka hem, det enda jag gjorde varje kväll när jag gick och la mig var att gråta medans dom var i rummet och sket totalt i mig. Jag pratade med dom och sa att jag mår dåligt, att jag orkar ej känna mig utanför, dom bad om ursäkt men det varade i nån timme och sen var det likadant igen. På bussresan hem, satt jag själv medans dom två satt ihop och hade roligt.
 
Jag kände ett så stort svek av båda. Jag åkte hem och slutade höra av mig till båda dom. I skolan ignorerade jag dom och körde mitt egna race, började ta pluggandet på allvar och sket totalt i dom. Tills en dag började den nya tjejen behandla mig dåligt och hon mobbade en annan elev som sedan kom fram till mig och sa att jag borde prata med rektorn. Eleven gick och pratade med rektorn och hade nämnt om att jag hade blivit trakasserad av den nya tjejen och hon blev avstängd från skolan, då fick jag min "bästavän" tillbaka. Jag har dock aldrig förlåtit henne helt och har aldrig släppt det hon gjorde. För hon svek  mig helt enkelt. Men vi har ingen kontakt idag, vi har dock träffats få gånger efter grundskolan.
 
Här är en liten del av min historia. Har dock upplevt så himla mycket mobbning/utfrysning, som när en gång en äldre kille som gick i 9an och jag gick i 6an, tog nästan strypgrepp mot mig mot väggen i grundskolan, för att han tyckte jag va jobbig.. ja.. finns så sjuka människor i denna värld!
 
Tyckte ni detta var intressant får ni gärna kommentera om ni vill läsa något mer om mobbning/utfrysning som jag har upplevt.
 
 

Nätmobbning

Idag tänkte jag ta upp nätmobbning, eftersom det är något allvarligt och eftersom det är fegt att mobba någon genom internet, så tänkte jag skriva av mig lite!
 
Hur fegt är det att nätmobba någon? Att kalla någon för ful, äcklig, hora.... och mycket mer.. Är det fegt? Att nätmobba? Klart att det är, folk tar livet av sig pågrund av nätmobbning, varför vill folk mobba när DEM vet att dem har gått för långt att någon har velat ta livet av sig. Hur kan man mobba och sedan vara orsaken till någons död?! Jag skulle ALDRIG kunna tänka mig mobba någon och trakassera morgon och kväll, är det värt och trakassera när personen kan faktiskt ta livet av sig, är det bra och vara orsaken till någons död?
 
Sedan finns det personer som aldrig ger upp och kan ta sig igenom nätmobbning och mobbning i skolan, stor kärlek till er. Självmord är själviskt man lämnar sorg hos andra, och jag skulle nog inte tänka mig lämna sorg hos mina vänner &familj. Det finns så mycket bättre saker att göra i livet, än och sitta bakom skärmen med gratis internet och mobba folk som kanske redan MÅR dåligt och folk som MÅR bra, och vare sig om mobbaren har det själv svårt NI vinner inget på att trakassera andra som redan har det bra! Ni mår inte bättre utav det, och det är ingen ursäkt att ni som mobbar mår dåligt, det finns så många olika ställen att gå till och prata ut, ni lär nog ångra er när ni blir äldre, ni lär förstå hur dåligt någon kan må och ni kommer skämmas!
 
Tänk er, ni som mobbar, tänk er om ni har barn, skulle inte du bli arg om du fick veta att din dotter/son blir nätmobbad? Skulle inte ni må dåligt över också? Tänk på det.
Varför måste folk försöka förstöra andras liv genom att nätmobba? Svaret är fortfarande; Att dem själv mår dåligt, men vet ni vad? Man kan inte ALLTID gilla alla, men ni kan i alla fall sluta bry er om JUST den personen ni OGILLAR, än och trakassera. Eller hur?
 
Det var nog allt jag ville dela med mig. Ni får jätte gärna kommentera om ni håller med eller egna åsikter!
Inlägget gäller både er som är emot mobbning och ni som mobbar!

Vägen mot Make up Stylist

 
Vägen mot Make up StylistJag går på Make up stylist, vi har matte, engelska, svenska, tradition och utveckling, style advicing(handlar om kläder som t.e.x. vilken färg passar en, vi gör olika outfits m.m., smink lektioner, hud/naglar och hårstylist! Jag trivs, och jag gillar min skola då den är bäst, eftersom vi har ganska "kända" lärare och massa saker å ting.  

När jag började i mitt gymnasium så fick vi välja en kändis vi ville styla på, i Style Advicing. I Style advicing gör vi mycket collage om kläder som passar kändisen vi har valt, jag har valt Jessica Alba, det ska vara kvinnor vi ska styla på! Vi kommer få styla killar typ när vi går i tvåan. Vi har fått göra väldigt många powerpoints, och vi håller endast på med färglära och kläder, vad som gör en smalare och "tjockare". Jag bjuder lite collages jag har själv gjort! Jag lägger upp endast 2 styckna, och en bild på Freja då vi kollar på varandras kontraster m.m. annars har jag jätte många collages. ↓
Style Advicing
 
 
Hår StylistInom hår stylist, har vi fått lära oss göra hår uppsättningar! När vi började fick vi shamponera på varandra, det vart roligt för vi fick leka lite med håret efter att vi hade schamponerat, vi fick platta varandras hår eller locka. Vi har lärt oss att permanenta, göra loopar, inbakade, utbakade flätor, vanliga flätor, volymföning, föning, det är nog det enda vi har gjort. Nu ska vi lära oss om locktång m.m. men det gör vi inte förrens om ett tag, då vi ska ha examinering i permanent nu på Onsdag!
 
 
Make UpI smink har vi gått igenom väldigt mycket om modellering, fetbas, penslar, hygien, shading, dusting, ansiktsformer och många saker. Vi har dock bytt lärare nu, eftersom vår förra lärare har lärt oss fel om vissa saker och vi fick aldrig feedback utan hon sa alltid att det var bra till alla kanske bara ett enda fel, nu får vi liksom veta mer detaljerat av vår nya lärare vad vi gjorde rätt och fel. Bjuder två bilder på när jag sminkade Christina och Freja.
Här är bild på Christina, jag sminkade henne med fetbas, mascara, shading, mascara, fransmarkering, och vi blandade även läppglans! :)
Här är bild på Freja, då jag sminkade henne. Denna bild är från i Torsdags då vi har vår smink lektion. Jag la shading (det på kindbenet och tinningarna), highlighter, fetbas. Det viktigaste av allt är att kunna få den rätta fetbasen, vi måste fetbas med en annan fetbas så att den ska bli samma färg som personen, eftersom Freja är ljus så ska fetbasen bli ljust, här på bilden blev min fetbas ljusare än hennes hud den har lite mer "glow". Dock blev shading bra, och det använder vi vid käken, tinningarna, kindbenet. Jag la även highlighter och det la jag under ögonbrynet, näsryggen, kindbenet och amourbågen.
 
Naglar/HudJag har inga bilder från när vi gjorde manikyr eller lackning. För då hade jag ingen mobil och just nu har vi inte haft naglar på ett tag, utan nu håller vi på med huden. I naglar lärde vi oss om lackning, manikyr, kontraindikationer, och sådant! I hud har vi färgat ögonbrynen och ögonfransar, trimmat, noppat, och igår skulle vi gå igenom Rengöring hur man tar bort sminket på bästa sättet, och dem fick använda olika produkter. Jag var inte i skolan igår, med tanke på att jag hade ont i magen och huvudet, men vi får hoppas att vi gör om det nästa Fredag så att jag vet hur det går till! Jag lägger in bild på mina naglar istället för det tillhör "Naglar" även om vi inte gjorde det under lektionen så bjuder jag endå!
 
I Tradition och Utveckling har vi hållt på med t.e.x. designer, maskör, frisör, fotograf , vi skulle berätta lite om hur dem jobbade o sånt. Sen fick vi lära oss om olika årtal, t.e.x. jag fick årtalet 1960 då det var Twiggy som "tog över". Så jag skrev lite om henne, och hur kläderna såg ut det årtalet och sen fick vi sminka , så jag sminkade Christina som Twiggy. Och vi skulle göra en plansch.
Och i Svenska har vi haft många redovisningar o sånt, sen har vi även haft grupparbeten m.m. Matten lär vi oss om allt och annat och samma sak i Engelska. 
Hoppas ni har fått läsa en del intressanta saker om hur min skola funkar och vad jag själv gör i skolan. STAY TUNED! :)

Viktigt ämne.

Jag har tänkt igenom en sak i flera timmar. Varför måste alla lärare prata om att mobbning osv är inte tillåtet? Men när dom väl ser en person bli trakasserad så säger dom antingen "Ignorera" eller så bryr dom sig inte som om ingenting har hänt. Detta är ju faktiskt en anledning till att vissa elever skolkar pågrund av att dom inte trivs i skolan, mobbning / utfrysning är ju anledningen. Håller ni inte med? Jag har sett med mina egna ögon och även JAG har gått igenom det, när man blir trakasserad eller mobbad, så vänder alla lärare ryggen mot en, och det hjälper verkligen inte att man går till kuratorn för där blir man behandlad som om man är mobbaren.. Som t.e.x. man pekar vilka som trakasserar en,men det enda kuratorn gör är ett möte med dom men vad händer efteråt? Man blir 100x värre mobbad. Om någon lärare läser min blogg eller något sådant, jag säger bara en sak, ni slösar så himla mycket tid och energi på att stå och babbla om att alla ska trivas, men inte 80% av eleverna i skolan trivs inte för dom är utanför hela tiden. Till er som bryr sig om alla som blir mobbad som jag, gå ett steg fram och prata med den personen som är mobbad, skit i utseendet för att den blir mobbad pågrund av dens utseendet, alla är ju unika, hade alla sett likadana ut hade det varit kaos, det är ju det som är så fint med olika utseendet, eller hur?
Och till er som mobbar, hoppas ni känner igen er hur svårt dom mobbade har det, att gå till kuratorn dag in och dag ut, ni får dom och må psykiskt dåligt, är det så ni vill att människor ska må? Men när ni mår dåligt, då vill ni bara gråta, men dessa som mår psykiskt dåligt pågrund av att dom blir behandlade illa dom gråter dag ut och dag in. Kolla på er själva, blir ni perfekta personer för att ni klagar på andras misstag eller utseende? Blir ni verkligen det!?
- Svaret är nej, ni blir bara sämre och sämre personer. Ni borde lära er att om ni mobbar andra, ni kommer inte långt. Den dagen folk skrattar åt er, den dagen är det ett tecken på att ni är dom "Losers" i andras ögon, just so you know it!
Vad är meningen med att mobba ens? Vill ni vara andras förebilder? Visa det på ett bra sätt och inte genom att mobba andra och skaffa personer som är precis som ni. Om jag bara kunde umgås med alla mobbare för en dag, så hade jag viljat förändra dom genom att visa att man ska behandla alla som man själv vill bli behandlad.
Hoppas ni förstår vad jag vill komma fram till.
Ni som blir mobbade, jag har själv varit mobbad utan anledning faktiskt, men jag är inte mobbad längre, jag kan inte heller säga att folk hatar mig för hata är ett starkt ord och jag har inte gjort något frukansvärt att jag är så himla hatad. Visst, kanske folk är avundsjuka på mig, på något dom inte har, därför "hatar" folk mig. Men ogilla är ett bättre ord tycker jag! Man kan inte hata om man inte känner personen man kan ogilla dens utsida kanske insida om man känner, men inte hata förrens man har gått ÖVER gränsen då man kan BLI HATAD.
- Ja, ni som är mobbade, stå för era åsikter, visa att ni är så mycket bättre än dom, bara så att ni vet bara för att ni är mobbade betyder det inte att ni är dåliga det betyder att ni är så mycket högre än dom mobbarna!
Tänk er, när ni gungar en person då har alla olika fart, vissa har lägre fart och andra höga fart, ni är dom som har högt fart och mobbarna är dom som har lägre fart! ;)
Glöm aldrig att ni duger för andra, kanske inte JUST för dom, men varför hata så himla mycket när man kan älska?!
Och tänk såhär, om man är mobbad är det för att dom som mobbar en, dom VET att man är bättre att man inte håller på som dom gör. Därför klankar dom ner på en, bara för att man ska tro att det är så man vinner "vänner" och uppmärksamhet. Man kan göra så bra saker så att man kan få vänner och uppmärksamhet på ett bra sätt. För man vill ju inte vara en av dom personer som det går massa dåliga ryktén om, eller hur? Man vill ju vara andras förebilder och man vill få uppmärksamhet på ett bra sätt och bra ryktén om sig.. Men mobbarna får bara dåliga vänner som hamnar i grupptryck tillslut, förstör sig själva, och förstör sin personlighet!
Det som dödar dig, gör dig bara starkare! ♥
 

Sanning

Okej, jag är smal. Dom flesta av mina vänner säger "ååh, jag vill vara lika smal som dig" jotjena.. Jag är smal och vill gå upp i vikt! Det är lite kul sådära, mina vänner bah ``Asså omg, kolla mina ben fett tjocka, omg vad mkt fett jag har !´´ För det första jag är avis för dom har fina lår och sådant, fast jag kan erkänna att jag är mest nöjd med mina lår! Dom har en fin form även fast jag inte tränar (utom en period då jag tränade lite hemma, gjorde olika övningar osv.) men slutade med det, och sen drack jag typ välling som jag och min pappa drack tillsammans. Sen gjorde jag rumpövningar också, vilket funkade tror jag! ;) jaja, det jag vill komma fram till är att jag har funderat lite på en sak idag, asså alltid när jag tar långa promenader då blir jag skit hungrig att jag äter upp maten och då har jag verkligen lust o äta upp det, så jag har bestämt att jag borde gå ut i ungefär 40 minuter ta en lång promenad helt ensam eller med någon kompis sedan gå hem och äta och sen ta en frukt! Låter som en skitbra idée eller så går jag ut och springer istället i 40 min eller gå upp och ner för trapporna.. ;)
Jag väger *0 kg säger inte första siffran haha.. Men jag vill gå upp till *6 kg, och det bästa med att vara smal är att man skäms inte så himla mycket för dom flesta idag vill gå ner i vikt och ha en smal kropp, men jag skäms mest över vaderna....
Ska sova nu godnatt! :D

Åsikter/Tankar kring Fester m.m.

  • Nu ska jag dela med mig om mina åsikter/tankar kring fester, alkohol m.m. Jag är ingen fest människa men älskar fester , fast då ska det finnas en gräns. Jag trivs inte med fulla människor på en fest, det är då det skapas bråk och missförstånd hit och dit. Ska man festa så tycker jag att man ska dricka 1-2 glas inte mer. Sen finns det folk som dricker en hel flaska Vodka och är mega fulla, nu kommer det en fråga till er som dricker oftast på fester och är fulla.
  • Vad är meningen med att bli full? Är det coolt, är det roligt, är det trevligt? "Accepterar inte svaret "För alkohol är gott"
  • Varför vara full , när man endå kan ha kul utan alkohol?!!
Nu ska jag ge er råd så att ni kan fundera på detta, sov på saken.
När du är full, så kan du råka ut för massor med saker som t.e.x.
  1. Bråk/misshandlad
  2. Sova ute på gatan
  3. Bli mördad o.s.v.
  4. Grupptryck
  5. Ramla, åka in på sjukhuset
  6. Må illa resten av kvällen
  7. Spy i toan all night long..
Hur kul är det? Tänk dig när man är nykter, då har man kontroll över sig själv, vet exakt vad man gör, går ifrån om det blir bråk, gå hem i lugn och ro, och sist men inte minst ta hand om sina vänner om dom är fulla såklart.
Därför tycker jag att folk ska sluta dricka så himla mycket, nu syftar jag mest på ungdomar 13-17 årsåldern. Det är min åsikt och mina tankar. Jag säger inte att jag är perfekt och att jag dricker aldrig osv. ;)

- Mobbningslivet!


Tänkte ta o berätta lite varför jag har ''Don't take my wings''.. Jo, det är såhär att jag blivit mobbad i några år. Och folk försökt trycka ner mig massa , och därför vill jag heta så.. För det betyder att ingen kan försöka trycka ner mig, och för att jag är väldigt stark. Till er alla där ute, mina bloggläsare! Var starka hur mycket folk än försöker trycka ner dig, jämför du med dom, och tänk såhär:
''Dom behöver flera personer för och trycka ner mig, men här står jag, ensam.. och behöver inte ha med mig någon för o stå här ensam och försöka kämpa.'' Det hjälper, och alla dom gångerna jag blivit mobbad har jag tänkt så och ler för mig själv. Allt det dom gör är patetiskt, jag kan lova er en sak också, dom gillar att tracka andra för att dom själva mår så dåligt att dom vill se andra också må dåligt och ungefär som att dom ville se dom också "sitta i samma båt" som dom. Kom ihåg att försvara dig själv, du har rätt att vara kaxig tillbaks och säga emot, det är inget fel med det utan du kommer långt i livet. Starta inget stort bråk, som att slåss för det ger er mer problem utan du väljer, vara tyst och ignorera elr så säger du emot och pratar med dom. För det är ju det dom vill, HA UPPMÄRKSAMHET. Därför får man bitchblickar och dom söker ens uppmärksamhet, när dom bitchblickar mot mig så har jag börjat ignorera och inte ge den uppmärksamheten dom behöver, för jag har inte tid o slösa min energi på ett par jobbiga personer som inte har något bättre för sig än och glo på en och titta snett, dom är så patetiska att det inte finns, jag skrattar bara åt det och tänker ''Shit dom hära personerna har ju inget liv alls'' !

Mina operationer


Jag ska skriva varje Söndag något jag kommer ihåg som har hänt mig osv.
Idag ska jag berätta om mina operationer. Jag har opererat mig många gånger för jag föddes med ett problem i fötterna, jag kunde inte gå och jag fick ha gips i ett år ungefär, så det enda var bara att sitta i soffan, ligga i sängen, ligga i soffan och folk var bara tvungna o bära mig hela tin. När dom tog av mig gipset så fick jag åka till sjukhuset hela tiden där dom tränade mig , där jag skulle gå och dom gjorde fotmassage hela tiden, jag minns att jag hade väldigt ont när dom masserade mina fötter. Jag fick INTE använda vanliga skor som alla använder nu, jag fick bara ha några speciella skor som man bara köpte i sjukhuset. Sen så fick jag röntga fötterna många gånger. Detta varade i några år tills jag fick använda dom vanliga skorna, fick operera mina fötter mer än 5 gånger iaf. Än idag kan jag få en kramp och då skakar hela min fot och mitt ben och jag får jätte ont, och sen kan jag få lätt ont i fötterna om jag går jätte snabbt elr om jag går jätte mkt. När jag föddes så hade jag ljumskbråck, och dom fick ta bort den direkt när jag föddes. Klicka → härom du inte vet vad Bråck är, det finns olika sorters bråck, jag hade i ljumsken. Jag hade oxå ett hjärtproblem, mitt hjärta var inte så bra utvecklad den hade ett litet hål och det var lite farligt , än idag har jag inte kvart det problemet som tur är. Sen när jag var 5 år så opererade jag blindtarmen, började med att jag vaknade ungefär 1-2 på dagen och jag skulle äta mackor med leverpastej och mjölk, jag låg i soffan och kollade på barnfilmer och sen helt plötsligt mådde jag dåligt och jag spydde, när jag ställde mig upp så kunde jag inte gå så jag gick nedböjd och hade jätte ont, jag gick o la mig i sängen.. Min pappa kom hem senare och jag hade sagt till honom att han skulle köpa en tidning med en rosa glittrig sax med sjönjungfru på, han kom hem och jag sa att jag skulle åka till sjukhuset för jag hade jätte ont och för att jag hade spytt, dom skulle skicka en ambulans men alla var upptagna så dom fick skicka en Taxi istället. Jag gick ner, och mådde jätte illa, inne i bilen så var det så varmt att jag blev ännu mer illamående. Jag gick av och dom röntga igen, och dom sa att det var akut för om dom inte tog bort den skulle jag dö, så jag fick en sån dära mask och då blev jag bedövad och dom opererade mig och sen när jag vaknar så fick jag sova över där i några veckor i och med att jag fick stanna kvar lite längre för jag åt ingenting, och var pinnsmal. Minns lite när jag låg i sjukhussängen och kollade på ``Lotta på bråkmakargatan´´, det var min favorit film... Sen fyllde jag mina 6 år där, och då kom det massa clowner och gav mig presenter och ballonger, det e något som jag ALDRIG kmr glömma det var så speciellt för mig, jag minns att jag var så glad över att jag hade fått presenter jag fick massa gossedjur, ballonger, kortspel o mkt mer. Sen kom min familj o besökte mig. Några dagar senare så sa doktorn att om jag åt upp allting så fick jag åka hem, jag fick ett glas juice med köttbullar och makaroner, soppa och en frukt + en glass. Sen när jag hade ätit upp allting så fick jag gå hem och alla gav mig massa nyckelringar och klistermärken! Minns att jag blev vän med en cancersjuk tjej vi bodde i samma rum och hon mådde jätte dåligt vi var kompisar o hon grät varje natt för hon mådde jätte dåligt. År 2008 så fick jag operera bort mina halsmandlar för att jag var oftast sjuk, hade oftast halsont.. Jag opererade mig någon gång i Juli 2008 när jag hade fyllt år, hade fyllt mina 12 år. Jag åkte till sjukhuset där fick jag ta massa äckliga mediciner ungefär 6 glas av olika sorters mediciner sedan så opererade dom bort mina halsmandlar dessutom så tog dom bort nånting från näsan för jag snarkade och satte alltid i halsen, efter att jag hade opererats fick jag inte bära tunga saker, jag fick inte äta hårda saker bara yoghurt, dricka, pudding osv -
Sen minns jag oxå att jag ramlade i badkaret och halva nageln gick rakt in i hakan och dom la typ ngt lim där och då fick jag vänta i några veckor sen hade jag ett ärr kvar.
Tidigare inlägg